De älskande
gick skamset,
generade för att de sjungit i otid.

Och gränderna
blev kvar utan sorl och ljud av steg.
Soldaterna
red förkrossade
uttröttade
    på slaktfärdiga hästar
och med färglösa trasor av stolthet
upp och nedvända
    på spjuten.


Vad har du för nytta
    av att skryta
    inför himlen
när
varje dammkorn på den här förbannade vägen förbannar dig?
Vad har du för nytta av gård och träd
när du har talat
med jasminen
genom att hugga ner den?
Där du har ställt din fot
vägrar plantan
att växa
för du
trodde
    aldrig
på jordens och vattnets renhet.

Ack !Vårt öde
var den sång som dina soldater sjöng
utan att tro på
på återvägen
    från segern över de prostituerades borg.
Vänta får du se vad den nattens förbannelse gör av dig,
ty de svartklädda mödrarna
-sörjande över solens och vindens vackraste barn-
har ännu inte
lyft pannan från bönemattan!